Samurajer, ninjor och tate på scenen

Vilka samurajerna var

Samurajerna var den professionella krigarklassen i det förindustriella Japan, vasaller som tjänade sina herrar. De tränade från barndomen i svärdskonst, bågskytte och ridkonst och studerade även litteratur och kalligrafi. Under Tokugawa-shogunatet förvandlade en lång fred krigarståndet till en ärftlig status- och ämbetsmannaklass, och många samurajer arbetade som administratörer, poliser eller lärare. Efter Meijirestaurationen avskaffade reformerna de löner och privilegier som hade definierat klassen, inklusive rätten att bära svärd.

Svärdet vid bältet

Den korta, lätta katana uppträdde under Nanboku-cho-perioden och blev gradvis vanligare än den längre och tyngre tachi. En lag från 1629 krävde att samurajer i tjänst skulle bära två svärd, och mot slutet av Tokugawa-eran hade paret blivit mer en statussymbol än ett vapen för dagligt bruk. Tachi, som hade blivit otymplig att använda i strid, behölls som en symbol för auktoritet som bars av högt rankade samurajer, och det är den symboliken som scenkostymen fortfarande lånar.

Ninjor: spioner, inte lönnmördare

En ninja, eller shinobi, var en spion och infiltratör i det förmoderna Japan, och det finns få belägg för att ninjor var lönnmördare. Under oroligheterna i Sengoku-perioden bildade bondekrigare i Iga-provinsen och det angränsande Koka-distriktet förbund för självförsvar och sålde sina tjänster som legosoldater och spioner. Efter att Tokugawa-shogunatet etablerades på 1600-talet försvann de ur historien. Den helsvarta kostymen och kaststjärnan kom senare, från Edoteatern, där svart kopierade scenarbetarnas kläder som publiken skulle ignorera.

Vad tate betyder

Tate, skrivet med tecknen för döda och forma, är scenkonsten att slåss med bara händer eller vapen på scen, i film och på tv. Den används främst i historiska dramer. Termen spåras vanligen till ledaren för Shinkokugeki-truppen, Sawada Shojiro, och en pjäs som hade premiär 1921, och från 1936 började den läsas som tate. Japanska källor jämför den med västerländsk scenstrid: målet är en kamp som ser verklig ut men ändå är säker för alla inblandade.

Vad du bör hålla utkik efter

I en koreograferad kamp är varje hugg, steg och reaktion planerad, så skickligheten ligger i hur övertygande planen framstår. Lägg märke till hur den som träffas reagerar lika mycket som den som svingar, och hur tempot skiftar mellan en duell och en folkscen. Föreställningen har också livemusik, så lyssna efter hur kampen och dansen samspelar med den. Inget av detta kräver japanska. Föreställningen på Kanda Myojins område har ingen dialog att följa, och dess samuraj- och ninjarutiner berättas genom rörelse.

Var föreställningen passar in

Föreställningen kombinerar samurajsvärdskamp, ninjaaction, traditionell dans och japansk musik, i berättelser hämtade från legender. Den tillhör den långa traditionen av japanskt historiskt drama snarare än historieundervisning. Kom för koreografin och miljön, och betrakta resten som teater. Om du vill veta legenden bakom dess huvudkapitel täcker guiden till Taira no Masakado det, och bokningsguiden förklarar paketen.

Läs nästa: Taira no Masakado: helgedomens rebell